Jag började läsa Fantomen kring 1973, när jag var nio år, och jag har törstås många nostalgiska minnen av de serier som gick i tidningen på den tiden: Mystiska tvåan och skatten på Stora Spökön, Lira på Gregory, Tom Taylor... Och så var det Kelly vid FBI, som gick i Fantomen 1972-1973.

Innan jag går närmare in på vad som gör Kelly så speciell, skall jag kanske förklara seriens litet speciella bakgrund. Det är nämligen samma serie som Agent X9, även kallad Agent Corrigan. Serien startade 1934, tecknad av självaste Alex Raymond, som dock snart ersattes av andra förmågor, av vilka Austin Briggs är den mest kände. En vändpunkt kom så 1940, när Mel Graff tog över. Graffs teckningsstil tillhör Caniffskolan, medan hans föregångare självfallet gått i Raymonds fotspår. Även innehållet kom att förändras, varom mera nedan. Graff arbetade med serien i tjugo år, till 1960, då Bob Lewis (under sitt riktiga namn Bob Lubbers känd Tarzantecknare) tog över. Hans version skilde sig inte mycket från Graffs, medan Al Williamsons version från 1970-talet helt går i Raymondtraditionen.

Williamsons och efterföljarna Evans' och Repettos version var och är under namnet Corrigan ett huvudnummer i tidningen Agent X9, och när Fantomen började publicera Graffs serie 1972, så ansåg man på Semic att två så olika versioner av samma serie var förvirrande för läsarna, och Graffs hjälte fick därför byta namn från Phil Corrigan till Paul Kelly. Det är det namnet jag använder i resten av den här artikeln.

För att komplicera saken, så har X9 också publicerat Graffs Kelly, under detta namn, parallellt med Williamsons/Evans'/Repettos Corrigan...

Vad var det nu som gjorde Graffs version så speciell? Han började efter ett tag att skriva egna manus, varvid han gjorde superagenten X9 mer mänsklig. Det var nu han fick namnet Corrigan (Kelly) efter att tidigare ha varit anonym. Han fick också en bror, Bing, och så småningom gifte han sig med Wilda (Anne i Kelly-versionen), och fick en dotter, Paula. Familjen bosatte sig i Detroit, och hade en stuga vid natursköna Kanda lake. Det fanns också en faster Mildred och en farbror Jumpy, vars kärlekshistoria kunde fungera som en komisk motsvarighet till Pauls och Annes. I yrkeslivet fick Kelly en återkommande kollega, mohawkindianen Joe Otterfoot, och det vanliga polisarbetet (med 1950-talsteknik) fick större utrymme.

Det blir litet av tvålopera ibland; i en odaterad episod i X9 11/1991 har Anne blivit sångerska i TV i New York, och därhemma sitter Paul och saknar henne medan han tittar på henne i en TV-kommod.

Inte sällan börjar äventyren också i hemmiljö, framför allt i stugan vid Kanda Lake, som tycks ha fungerat som en magnet för olika slags skumma element, som gärna dyker upp i grannstugorna. Över huvud taget tycker man sig ana ett intresse för naturskildringar hos Graff; Kelly hamnar påfallande ofta ute i vildmarken i sina äventyr.

Och därmed kommer vi in på något av det bästa med Kelly: miljö och tidsskildringen. Precis som i alla gamla amerikanska dagspresserier så är bilderna mycket detaljerade, och när Kellys äventyr inte för honom ut i naturen, så är det ofta fråga om småstäder runt om i USA. I en svit episoder från 1954-1955 (publicerad i en salig röra i Fantomen, förstås), så besöker han i tur och ordning norra USA, Colorado, Florida, och Kansas. Det blir fina små glimtar av 50-talets Småstadsamerika och dess invånare. Ofta är det vanliga människor som råkar ta upp en liftare, ge efter för en frestelse, eller på annat sätt blir indragen i händelser de inte har kontroll över. Ett fint exempel på Graffs intresse för miljöer är en episod från 1956 (Fantomen 19/1976) som delvis utspelar sig i ett stort grottsystem som är öppet för turister.

Till tidsmiljön hör naturligtvis också sådana detaljer som de trenchcoats och hattar med 50-talsstuk som alla, inte minst agenter tycks ha burit på den här tiden.

Och naturligtvis finns det kommunister bakom varenda buske. Av 38 episoder i Fantomen och X9 jag läst för den här artikeln handlar 15 om spioner och om USAs säkerhet. I ett fall från 1951 (X9 6/1994) får Kelly se sin nye granne vid Kanda Lake i en tidningsartikel om oamerikansk verksamhet och blir direkt misstänksam. Mycket riktigt visar han sig vara spion...

Kombinerat med det Vardagsamerika som skildras i serien, så frammanar spionhistorierna lätt en bild av ett hot mot den idylliska livsstilen, vilket i högsta grad hör till tiden.

Samtidigt är Graffs Kelly inte riktigt en reaktionär serie. Att Kellys kollega Joe Otterfoot är indian har jag nämnt, och det var säkert ovanligt på den tiden. Och i en episod från 1958 (Fantomer 16/1973) följer Kelly sin dotter till skolan och funderar över hennes framtida möjligheter - kanske hon rentav kan bli president "Ja, Varför inte? Det måste ju ske nån gång!" mycket radikala tankar i USA på 1950-talet!

Teckningarna är, som sagt, i Caniffs skola, men med ett flitigt och ofta mycket effektfullt bruk av gråtoner. En svaghet är att kvinnorna ibland tenderar att vara väldigt lika varandra. Manliga skurkar, å andra sidan, förses ibland med de värsta fysionomierna den här sidan Dick Tracy. Samtidigt kan andra brottslingar skildras ganska nyanserat. Den halvskumma gängledaren Deppiga Doris (1954; Fantomen 23-24/1973) har komplex för sitt alldagliga utseende och söker efter kärlek. Hon är mycket mer än en enkel kliché.