Västerlånggatan

Denna artikel har tidigare publicerats på DVD-skivan Gamla stan under 750 år, som bl.a. finns att köpa på Stockholms stadsmuseum

Under medeltid och Vasatid var södra delen av "Långa gatan västan mur" en del av distriktet kring Järntorget, som var stadens finare kvarter. Här höll storköpmän som Mårten Trotzig, Mårten Leuhusen och Erik Larsson von der Linde till. I övrigt var troligen gatan i första hand präglad av småhantverkare. Den nordligaste delen kom att domineras av metallhantverkare och smeder, vilket avspeglas i det äldre namnet Stadssmedjegatan på gatan norr om Storkyrkobrinken. På 1600-talet tycks detta ha varit en förnäm gatstump, eftersom många guldsmeder verkade här, kanske på grund av närheten till slottet.

Från 1850 och framåt förskjuts Stockholms centrum mot norr, vilket innebär att stora delar av Gamla stan förslummas. Västerlånggatan drabbas dock inte lika hårt, utan den fortsätter att vara en av stadens förnämsta butiksgator, även om Drottninggatan så småningom kommer att bli viktigare. De två gatorna kom från 1907 att förbindas av Riksbron till ett sammanhängande butiksstråk. Det är under den här tiden som den moderna butiken uppkommer, med sina stora skyltfönster, och många av de klassiska butikerna, som sedan fanns kvar på gatan fram till andra hälften av 1900-talet, grundades. Hit hör AB Robert Ditzinger i nummer 72-74, grundad 1854, Carolina Lindström i nummer 40, grundad 1849, och Gottfrid Johanssons musikhandel, grundad 1887, i nummer 78 från 1916.

Så småningom kom en viss specialisering att framträda: längs norra delen av gatan (Stadssmedjegatan fram till 1885 års gatunamnsreform) kom flera hotell att ligga (idag är enbart Lord Nelson Hotell i nummer 22 kvar), medan gatan för övrigt kom att bli något av centrum för dammodet, inte minst kapphandeln, med smeknamnet Kappgatan. Vid mitten av 1900-talet fanns här närmare 30 stycken kappaffärer. En av dem var A. Lamberg i nummer 44 (grundat 1877), som hade sina lokaler ovanpå Grönstedts punsch i källaren. Doften lär ha bidragit till att locka kunder. Intill, i nummer 46-50, låg Aug. Magnussons modebutik, grundad 1860.

Under 1900-talets senare decennier förändrades butiksbilden på gatan. Högre butikshyror och förändrade tider tvingade många av de äldre butiker som nämnts ovan att slå igen eller flytta. 1979 slog I.C.J. Bengtssons järnaffär igen, efter att ha legat i nummer 19 från 1712. På samma sätt har Carl Malmbergs gamla handskfabrik från 1877, i nummer 45, försvunnit, och bara lämnat efter sig skylten. I stället har gatan mer och mer blivit ett stråk för turistsouvenirer, hantverk och restauranger. En del gamla anrika butiker finns kvar: apoteket Korpen (grundat 1674 på Södermalm under namnet Örnen) ligger kvar i nummer 16, i nummer 47 ligger Gustav Mellbin sybehör och damunderkläder sedan 1867, vilket gör den till den äldsta registrerade butiken i Stockholm med samma namn och adress, och i nummer 53 håller Emil Guirons Enka Kappgatans rykte uppe sedan 1870.

Utvecklingen har blivit mycket omstridd, men trots politiskt motstånd fortsatte hyrorna att gå upp under 1990-talet, då höjningar på 50 och 100% inte var ovanliga. Lokalhyrorna tenderar att vara lägst i norr och högst i söder, mot Järntorget. Man får också intrycket att det finns fler turistinriktade butiker i söder.

Ola Hammarlund
© Ola Hammarlund

Till startsidan

Till essäsidan

E-post